DE GAMLA HUNDARNAS MERITER

Fajt:

Fajt blev bara utställd en enda gång under sitt långa liv. Då var han 8 månader gammal och gick fortfarande i valpklass. Det var uppfödaren själv som visade upp honom. Han erövrade tre 1a-pris i kvalitets-, konkurrens- och avelsklass.
Vi hade länge de tre röda rosetterna på skåpdörren över hans matplats och min far var mäkta belåten och skröt om hur vacker han var.
Fastän vi kunde aldrig begripa vad de hade gjort med hans svans, för hemma var den en krokig banan, men i ringen stod den rakt upp.

Tokes meritlista är inte heller särskilt omfattande. Han deltog sammanlagt i tre utställningar, två gånger vid Beagleklubbens vårutställning i Taxinge och en gång vid en av SKKs officiella i Köping.
Egentligen var han snygg hund som kunde ha gått hur långt som helst, men tyvärr blev han aldrig ringtränad och bilden här ovan tv visar tydligt hans attityd.

• Första gången var han 1 år och vägrade låta sig mätas. Det resulterade i en 2a, fast det var inget större fel på domarkritiken - trevlig typ, medelstorlek, bra huvud, välbalanserad kropp, rör sig väl både fram och bak, behöver mer ringträning.
• Andra gången var året efter. Då fick han både HP och CK. Kritiken löd - kompakt typ, önskas mer massa i nosen, bra benstomme, prydliga tassar, bra djup i bröstkorgen, muskulösa lår, rör sig väl.
• Sista gången var en totalflopp, då han varken ville gå eller stå, utan bara såg rädd ut och skällde.

Maidi blev använd i avel, så det är klart att hon var meriterad. Annica Lindström har bidragit med resultaten från nio officiella utställningar som hon var med på.
Hennes hösta merit var ett CACIB och BIM som hon erövrade på SKKs utställning i Jönköping den 5/5 1984, alltså när hon var tre år gammal. Dessutom hade hon fyra ck och åtta 1a-pris i öppen klass. Hon deltog däremot aldrig i jaktprov och var därför inte kvalificerad för att delta i jaktklass på utställning.
Sedan hon hade flyttat till oss blev hon tråkigt nog bara utställd en gång och det var också i Köping, vid samma tillfälle som Toke. Då var hon ganska ringrostig och hade ingen större lust, men hon fick iallafall 1a i öppen klass och blev andra tik i veteranklass.
Kritiken var mycket sparsam - 36 cm, måttliga vinklar fram, goda bak.

• Sniff blev utställd flera gånger och fick i allmänhet 2or. Vid utställningen i Taxinge, där Toke tog sitt CK, erhöll han dock ett 1a-pris och kunde därefter dra sig tillbaka med äran i behåll.
• Han var duktig på agility, men deltog aldrig i tävlingar.
• Som spårhund var han utmärkt, men testades aldrig på viltspårprov.
• Hans försök att tävla i lydnad bör helst förbigås med tystnad.

Skutt blev både utställd och tävlade i lydnad.

• Han hade framgångar i lydnadsklass I, II och III. 1989-90 erövrade han två av Svenska Hundklubbens certifikat (CAC) och 1991 Svenska Hundklubbens lydnadscertifikat. 1992 fick han Svenska Hundklubbens skandinaviska certifikat (SCC). Han hade även två stycken förstapris i lydnadsklass1 på SBK/SKK.
• I hans pärm sitter kritiklappar från 25 olika utställningar, varav 15 officiella. Hans bägge högsta meriter var som Bästa valp och Bästa veteran. Annars fick han mest 1or och 2or och en gång även ett CK.
  Några vanliga formuleringar var - utmärkt huvud, bra bröstkorg och rygglinje, knappa vinklar och paddlande rörelser.
  Ibland hade han en bra dag och då gick han mycket bättre, men det allmänna omdömet om honom var, att han var för liten för att vara hane och rörde sig stelt.
• På Hundklubbens utställningar hade han större framgångar. Där kunde han faktiskt så småningom titulera sig Svensk Champion.
• Även Skutt var en duktig spårhund, men inte heller han fick någonsin visa det på ett viltspårprov.
• Om Skutt hade fått lite träning skulle han säkert ha passat som cirkushund. Han hade både balansen och viljan och älskade att göra konster. Fick han dessutom en godisbit för besväret var lyckan total.