Merryant´s Hot New Millennium
000607 - 150820

Starmaids Famous Grouse	Belvaux Magical Storm	Belvaux Hot Pursuit
		Belvaux Summer Spree
	Starmaids Arctic Moon Shine	Champhurst Bark at the Moon
		Starmaids Star Shine
Joberits Deirdre at Merryant	Hilldamar The Way To Go	Burnsdale Anything Goes
		Hilldamar Make My Day
	Joberits Carmencita	Mälardrotts Benzon
		Champhurst Break´n all th´Rules

Mille var flockens yngste och detta märktes på hela hans uppförande, även sedan han uppnått vuxen ålder. Inomhus var han mycket lugn, men så snart han kom utanför dörren förvandlades han till en vildbasare, som älskade att hoppa i snödrivor, plocka upp pinnar och jaga sorkar. Skällde gjorde han mycket sällan, utom då han fick tillfälle att leka jaktlekar med en annan hund, vilken tyvärr skedde alltför sällan. Det var svårt att leka i koppel och när vi flyttade till lägenhet hade han ingenstans att gå lös förrän vi, flera år senare, kom på den ljusa tanken att inhägna vår kolonilott.
Det tog lång tid att få honom rumsren - han hade inte den rätta förståelsen - och det var många saker i hemmet som förvandlades till konfetti, men så småningom begrep han vad som förväntades av honom och då blev han så snäll och lydig att man knappt trodde att det var sant.
Mille var en sakletare, som plockade upp och släpade runt på de mest märkliga föremål. När han var liten hyste han förkärlek för snusdosor och cigarrettfimpar, men längre fram plockade glatt han vad som helst. När McDonalds kom till Katrineholm blev deras halvtomma milkshakebägare åtråvärda trofeer. Dem kunde han bära länge i munnen och ta en hastig slurk ur då och då. Han tyckte också om kaffe med mjölk i och tackade i sin ungdom inte nej till en slatt öl... och så hade han en manisk faibless för urtuggade tuggummin och morrmattes pappersnäsdukar.

Milles pappa var halvbror till Tumle, men de var inte värst lika varandra. Mille var liksom fadern en annan typ av beagle. Han var längre i nosen och ryggen och hade ett annorlunda uttryck i ansiktet.
Genom sin längd hade han en otrolig räckvidd. Det var tur att han inte begrep hur stor han var och hur högt han kunde hoppa, för då skulle inget ha gått säkert för hans matsökande nos. Födgeni hade han nämligen...som den tvättäkta beagle han var.
Mille var mycket mjuk till sitt sätt, så även där kunde man märka att han hade växt upp med en fostrande farbror. Han var fullkomligt på det klara med sin plats i hierarkin - Tumle var hans ledare...och så förblev det intill hans död. Mille var då 13,5 år och hamnade i ett tillstånd av djupaste förvirring. Faktum var att han inte var sig själv under hela den vintern och våren, men i april öppnade vi kaféet vid kolonin och då fick han följa med och "göra tjänst" som Kafé-hund. Han omhuldades av alla och matades med kakor i en omfattning som gjorde Matte illa till mods, men givetvis älskade Mille det och lyckligtvis var han fullt rörlig, så den ökade matmängden kompenserades med mer motion.
En mild höst och vinter följde, med ofta milslånga promenader ute i skog och mark. Till våren var han tillbaka på sin post i kaféet igen och nu började det märkas att han inte var så ung längre.
Han hade aldrig gillat värme, men nu tålde han den allt sämre, hans steg var inte så snabba och ibland blev han yr och disträ. Ingenting kunde dock hindra honom från att tigga energiskt av gästerna och ända in i det sista gick han på sina egna ben hela vägen ut till området, ca 3,5 km.

Den 19de augusti drabbades han troligen av hjärnblödning.
Han hade fått massor av smulor som blivit över på skärbrädan då jag skar upp en sockerkaka. När första gästen dök upp följde han med och svansade förväntansfullt omkring henne… men sedan var det något som hände. Han la sig mitt på gräsmattan och såg ut som om han funderade och en stund senare låg han på sidan och sov, vilket inte alls var likt honom.
När solen kom dit låg han fortfarande kvar och jag gick bort för att förmå honom att flytta sig, men då föll han genast omkull igen. Jag tog in honom i skuggan och han vände sig ett par gånger men reste sig aldrig mer.
En halvtimme före stängningsdags stod jag inte ut längre, utan motade iväg gästerna och bar hem honom till min stuga.
Där låg han orörlig på terrassen och andades mycket svagt, medan ögonen rullade uppåt på ett besynnerligt sätt. Jag var absolut säker på att han skulle dö när som helst, men det gjorde han inte.
Jag sov med honom på golvet i stugan hela den natten och han pussade mig ett par gånger och lät mig hålla om honom på ett sätt som inte heller var likt honom, men benen bar honom inte, han ville varken äta eller dricka och kunde inte kissa.
På morgonen var det likadant. Jag ringde till veterinären och lyfte ut honom på gräsmattan, där vi fick sitta tillsammans i solskenet i ungefär en timmes tid, innan husse kom och hämtade oss. Det var bedövande vackert och trots att jag var full av sorg kan jag inte beskriva det som någonting annat än lycka.
Jag höll Mille i famnen hela vägen till kliniken, bar in honom genom dörren och sjönk ned på en stol i mottagningsrummet. Han lutade sig mot mig och var fullkomligt lugn och trygg när han fick den första sprutan.
Allt fick ta den tid det tog.
Han reagerade inte för det andra sprutsticket heller och så småningom saktade andetagen av och hans hjärta slutade slå. Inga kramper, ingen oro – jag har aldrig upplevt en mer harmonisk avlivning.
Jag satt med honom länge i det lilla rummet efteråt. Det var svårt att slita sig, efter 15 år tillsammans och jag ska aldrig glömma min vackra lilla pojke som var så pigg och glad.