| Matte är ledsen. Vi sitter på golvet hos veterinären och hon klappar mig. Hon har klappat mig hela vägen i bilen och det är jag glad för – jag blev rädd när bilen startade, för det är så väldigt länge sedan jag åkte bil regelbundet. Matte var ledsen hela vägen, men på något vis lugn som en filbunke, så jag också blev lugn.
Nu sitter vi här på golvet och jag försöker trösta matte. Hon har lovat följa mig hela vägen till porten, men det är ledsamt att få vända och gå tillbaka ensam. Jag rör försiktigt vid henne och så lägger jag ner mitt huvud i hennes knä. Sprutan börjar verka och jag är behagligt lugn och dåsig.
”Var inte ledsen matte! Vi ses snart igen. Utan begränsningar och restriktioner, när även ditt jobb här är gjort. Jag vet att du inte förstått mig, men jag vet också att du har älskat mig och det betyder mera. Vi ses igen, matte…”
Det är dunkelt och tyst, men en plötslig doft sveper mot mig och jag låter nosen leda mig in i snåren. Doften är starkare där och jag rör mig snabbare. Med ens är inte kroppen trött längre och den gör inte ont. Jag kan springa precis så fort som jag vill och efter en stund börjar det ljusna. Ett nytt doftstråk får mig att tvärnita. Framför mig ser jag en rörelse och ljuset bryter fram mellan träden. En liten guldorange varelse kommer mot mig. Jag springer igen och mitt i gläntan möts vi och dansar runt varandra.
”Matte lovade att du skulle möta mig här, Tara!"
Utan att se tillbaka går vi tillsammans vidare in i denna sköna nya värld.
/Ælva
| 
