Det är aldrig lätt att bli gammal och drabbas av olika krämpor, men Toke tog dem med gott humör. Det rådde inget tvivel om saken att han verkligen gillade att leva.

Efter sin första hjärnblödning var han ganska förvirrad en tid. Han ville inte äta och hade svårt att orientera sig... men han kom tillbaka och fick uppleva ännu en vinter och vår, nosa in de härliga dofterna och till och med ligga i solen och värma sina gamla ben.
Visst var det lite si och så med hans balans ibland och visst skämdes han när han ramlade mitt på gatan... om någon såg honom.
Vi fick bära honom i trapporna och hjälpa honom upp i möblerna. Om han var missnöjd med "servicen", så hörde man det, men det var värt allt besvär han vållade oss, att få ha honom kvar detta sista halvår i livet.

Den lilla tvåmånadersvalpen som kom med husse och matte i bilen för att möta mig på stationen och den trötte, urblekte gamlingen som stilla dog under mina händer på bordet hos veterinären - det är femton år mellan minnena, ett helt långt liv för en hund.

Visst saknar vi vår Toke, men vi vet att i Hundens Eden är gräset för evigt grönt