Gold Line's Grumpy Mistress
930603 - 050204

NaVan's To All Girls Luv'd	Jam's Gorgeous Jimmy	White Acres Uncle Sam
		White Acres March Breeze O'Jam
	NaVan's Lacoste I Am A Woman	NaVan's Son Of A Rick
		NaVan's MsMac - That's My Girl
Gold Line's Full Of Details	Bangor Tuborg	Dazzler's Triple Thunder-Storm
		Bangor Granola
	Gold Line's Danish Daydream	Pinewood Chieftain
		Pårups Lady Zizka

Cille var född i Danmark, men blev importerad till Sverige vid 18 månaders ålder. Hon blev den tredje stamtiken för Starmaids Kennel i Vällingby, där hon fick två kullar (1996 & 1999) och dessutom en för sin andra delägare (1997). Hos den senare hade hon också sitt hem, tills hennes matte tragiskt gick bort (2004).
Hon har totalt fött 16 valpar med Starmaids prefix och 8 under namnet Blue-Hawaiis.
I Kennelklubbens databas finns resultaten från 30 utställningar noterade för Cille. Hon fick aldrig sämre än första pris och vid 26 av 30 tillfällen dessutom CK/Hederspris.

I mitten av juni 2004 flyttade Cille till Katrineholm, tämligen överviktig, men för övrigt pigg och levnadsglad och förvånansvärt väl bibehållen med tanke på sin ålder. Det syntes fortfarande tydligt vilken vacker hund hon var och sina fina rörelser hade hon lyckligtvis också kvar. Hon åt dietfoder, kilona rasade och allting såg lovande ut. I augusti var hon på utställning och fick HP och blev BIM i veteranklass.
Redan vid hämtningen lade vi dock märke till en oroväckande pigmentförlust i hennes svarta nosspegel. Under sommarens lopp fick hon utslag som påminde om "retriever-eksem". Veterinären tillfrågades och ordinerade mild kortisonsalva, vilken inte gjorde särskilt mycket till eller ifrån. En penicillinkur lindrade tillfälligt, men under höstens lopp förvärrades hennes problem och nya tillstötte. I december gjordes en biopsi som utvisade att Cille led av hudcancer, mycosis fungoides, obotlig och med en mycket dålig prognos. "Överlevnad i genomsnitt 4-6 månader efter diagnos", stod det i boken, och i Cilles fall kom diagnosen sent. Cancern hade spridit sig till de inre organen, hon fick kräkningar, diarréer, uppblossande hudutslag, utökad pigmentförlust, rinnande ögon och andra småkrämpor. Rumsrenheten avtog och hon föreföll alltmer senil. Det var som om hon emellanåt inte visste var hon befann sig. Men hon var fortfarande en livlig, glad och positiv liten hund. Sin goda matlust behöll hon till slutet och hennes päls (på de områden där den satt kvar) var märkligt nog blank och vacker, nästan utan ett enda grått strå.
Det var inte något lätt beslut att låta henne få somna in, men man såg ju hur hon försämrades. Hon magrade och blev allt tröttare. Man hoppas i det längsta att det ska inträffa ett mirakel, men i hennes fall var sjukdomen redan för långt framskriden.
Vi fick ha henne i drygt sju månader - på både gott och ont - och stifta bekantskap med verklig liten personlighet. Såhär i efterhand kan man nog hävda att hon fick ett lyckligt slut på sitt liv - en härlig sista sommar med mycket utomhusvistelse, två uppvaktande kavaljerer som hon med ålderns rätt kunde tukta efter behag, en höst med husse på jobbet, där hon blev bortklemad, klappad och omhuldad, någon som älskade henne, hur odräglig hon än kunde vara ibland.
Sämre kan en hund ha det...bara synd att hon skulle bli sjuk!