690915 - 840616

Parow	Lasse	Barvae Mongoose
		Montebello´s Bella
	Heisa	Montebello´s Bello
		Litta Sagi
Randi	Kallkärrets Master	Ray
		Nelly
	Rana	Noraskog Sju
		Rappsy

Fajt var familjens första hund. Vi hade ingen som helst hundvana, så han blev uppfostrad av fyra skilda viljor - utan inbördes samordning och i mångt och mycket säkert fullkomligt motstridiga.
Han betraktade sig utan tvekan som flockens rättmätige ledare, vilket ledde till en ständig maktkamp mellan honom och hans människor. I de allra flesta fallen var det han som avgick med segern. Han kunde ha blivit en omöjlig hund, om han inte hade varit så snäll. Dock hände det emellanåt att han bet oss ordentligt i händerna - en gång även i ansiktet, men den gången var han hårt trängd.

Fajt var en stor och stark hund med en mankhöjd strax över maxgränsen. Detta gav honom ansenlig räckvidd när det gällde att stjäla godbitar, vilket han gärna gjorde - liksom de flesta andra beaglar var han ett fruktansvärt matvrak. I sitt oförstånd lät hans ägare honom dessutom äta upp resterna efter familjens måltider. Med tiden blev han tämligen fet. När han var som tjockast vägde han 22 kg. Öknamnet Flygande tunnan var tyvärr mer än bara ett skämt.

Grannarna hade en ilsken svart katt, som han älskade att jaga när den kom in på hans domäner. Han var snabb, men hans tyngd gjorde honom osmidig - i synnerhet om hösten när det var slirigt och blött på terrassen - så när han rundade kurvan i full karriär, hände det emellanåt att han snöpligt gick på öronen.
Först slet han av sitt ena korsbandsligament - senare även det andra. Han blev så småningom opererad, men var för resten av sitt liv en smula halt.

Fajt var en otroligt listig hund. Han kunde se något läckert på bordet, men han låtsades inte om det. Istället gick han omkring och strosade och sysslade med andra ting, tills han var säker på att vi var avslappnade och hade glömt att han existerade. DÅ satte han in attacken...och alltför ofta blev godbiten hans.
När han hade tråkigt och ville få uppmärksamhet, brukade han stjäla sådana saker som han visste att vi var rädda om, för då släppte vi allting annat och kom omedelbart rusande.
Mattes glasögon, cigarrettpaket och tändsticksaskar var lämpliga föremål. Han kunde bära en öppen tändsticksask utan att tappa en enda sticka. Det bekymrade honom inte ett dugg att vi blev arga - det var snarast kul.

Fajt tyckte om att bada i sjön...om någon annan gick i på samma gång. Då tordes han simma ut med oss - annars blev det bara en vända på några meter, efter ett näckrosblad. Han såg så stolt ut när han kom in med det: "Titta här, vad jag kan!"
Ett av hans övriga favoritnöjen var att rymma och leka jaktlekar, men eftersom han var så matglad kunde han alltid lockas tillbaka igen. Vi måste ha sett komiska ut, när vi sprang med varsin korvbit i högsta hugg och skrek på vår hund.

En gång när Fajt var i 10-årsåldern stal han en hel ost från bordet, smet in med den under trappan och slök den i några få munsbitar. Efteråt blev han magsjuk och fick åka till veterinären. Veterinären sa rent ut att han var för fet. Vi var tvungna att banta ned honom flera kilo, om vi ville ha honom kvar. Det blev en vändpunkt, han sattes på sträng diet - inga mer flottiga matrester - och blev på kort tid fantastiskt alert.
Det var inte förrän på slutet som han egentligen verkade gammal och trött. Det sista halvåret led han av hjärtsvikt och diverse andra krämpor som hänger ihop med åldrandet. Han blev 14 år, 9 månader och 1 dag, vilket är ganska långt för en hund.

HUSSES RUNA ÖVER FAJT
BREVET FRÅN NORGE 2011