Det känns så tomt efter den lille hunden. Det är bara tre dagar sedan han dog.
Vi visste sedan i höstas att han hade dåligt hjärta, men han var en glad hund ändå. Det blev så småningom alltmer besvärligt att gå uppför den sista backen på promenaderna, men ut ville han: det var hans hundrättighet, och om vi inte ville fatta vad han menade tog han post vid trappan och såg sig om över axeln med uppfordrande blick. Ni förstår väl vad jag menar? Hans glädje när kopplet togs fram! Nosen i dörrspringan - men både husse och matte skulle gå med: inte lämna någon hemma! Litet mera morgonsömnig kanske, men någon morgonhund var han aldrig. När vi satt vid frukosten brukade vi höra honom prassla däruppe, några morgonfnysningar, så en paus för att sträcka på sig på mattan, sedan klornas tiff-tiff-tiff på golvet, två steg nerför den övre trappan och en titt på oss mellan trappstegen. Vi vinkade åt hans lilla hundansikte: hej Fajt! (Han hörde inte så bra det sista året.) Sedan vidare nerför båda trapporna och med bestämda steg mot dörren till trädgården för en morgonkiss. Det var en del av vårt liv.

Under våren kom besvärligheterna tätare. Snuvan och småhostan släppte inte; det var väl ( tror vi) en följd av hjärtfelet. Det kom besvärliga nätter, när han måste gå ut gång på gång, men varje gång signalerade han med sitt sonora "vov" (en gång!) att det var klart för tillfället, viftade ursäktande med svansen och tog sig upp till fotändan av husses säng, en tass i taget, allt långsammare i den övre trappan. Om det var riktigt synd om honom kunde han till och med utverka att ligga i mattes säng (han var också en listig hund).
Vi hoppades, men trodde inte riktigt, att han skulle få leva för att se ännu en vacker vår och sommar. Han fick det.
Inger kom hem, och det var en stor glädje att åter vara fyra i flocken.
Sista veckan av terminen blev det bekymmer, illamående, han slutade nästan att äta och dricka. Pingstafton - alltid lördagar - satt vi och väntade från 11 till 23 på jourhavande veterinär. Till sist, mitt i natten, dropp och en cortisonspruta. Det gjorde effekt, han blev nästan som en ny hund igen, för en vecka men en riktigt lycklig vecka. Promenader på landet! Pannkakor! Till lördagen den 16 juni.

Vi var ute på landet hela dagen. Fajt var med på promenad ner till Brosund, sedan låg han på terrassen tills solen blev för varm och myggen för svåra. Middag med god aptit, och så småningom kvällsmat. Så åkte Gunnel och jag hem med honom. Första stegen ut i köket för att antyda behov av en extra matbit. När den inte kom genast försökte han sitt gamla trick: att knycka något i papperskorgen och rymma in under trappan för att vänta på resultatet. Jag hade gått ut i trädgården när Gunnel ropade "Kom in, det är något så konstigt med Fajt". Då låg han på golvet, benen bar honom inte, han försökte komma upp och var rädd, golvet blev blött omkring honom och ögonen vädjade: jag kan inte hjälpa det. Vi lyfte honom över till hans korg och ringde till jourhavande veterinär ("sökning sker"), sedan till Inger. Klockan var nio.
Han låg i korgen tills det trängde på igen, försökte ta sig ur den med en sista attack av hundmoral (inte göra på sig i korgen!) men kom bara ner på golvet. Då hade han gett upp, låg med benen utsträckta, omgiven av sina mattar. Så låg han tills veterinären ringde, bortåt elva.
Vi förstod att nu var det inte något annat att göra, nu var tiden inne. Veterinären var bekymrad, hon hade patienter som väntade och var inte i stan. Kunde vi komma ut till Floda kyrka? Vi lyfte upp Fajt i korgen igen och bar honom upp till bilen. Inger satt där bak hos honom. Det var en vacker kväll. Bil mötte bil under träden vid kyrkan. Det som måste göras gjordes. Inger höll honom om huvudet, jag klappade honom när veterinären stack in sin kanyl, men han reagerade knappast, övergången var inte märkbar.
Mitt emot kyrkan pågick ett bullersamt party och enstaka par drev uppför gångarna. "Har ni problem?" Det hade vi ju, fast kanske inte längre.
Vägen tillbaka: fortfarande en vacker kväll, eller natt. Dimmorna låg över fälten och kröp upp mot vägkanten. Svensk sommarnatt: hade det funnits ett bättre tillfälle? "Det vore skönt att dö i natt."
Hemma väntade Gunnel. Det var ju ingenting att fråga om. Vi bar in korgen i arbetsrummet. "Det ser precis ut som om han sov", sa Inger. Så satt vi och pratade en stund innan vi gick och lade oss.

Det var inte lätt att somna. Något saknades, en närvaro, någon som vände på sig, ett snusande ljud. Vaknade längre fram på natten och tänkte på honom därnere. Skulle jag tända ett ljus för hans fladdrande hundsjäl i det stora mörkret? Det fick vara.
Dagen därpå begravde vi honom under värdiga former. Inger grävde det mesta av graven, under den blommande linden. Kroppen var stel när vi lyfte honom över på ett lakan. Det kändes på något sätt lättare så, han var en sak. Blad av häggmispel under, lakanet veks ihop, ett par blommande grenar av paradisbuske ovanpå. Så var det bara att skotta igen. Det räckte till en mjuk rund kulle över graven.
Han kommer tillbaka i tankarna och kommer väl att göra det länge. Ett långt, mycket långt hundliv. Vi kan inte sörja honom, bara sakna. På något sätt har han levt förbi oss: först så mycket yngre, så barnslig, sedan vår jämnårige som slogs med sin husse (på skoj) om vem som var flockledare, sedan och så småningom en mycket gammal hund som bar sin ålder med värdighet, besparad den yttersta förnedringen. Kan man sörja för hans del?

Till sist, i natt, en sentimental dröm. Jag var framme vid den stund som han redan varit vid, satt tillbakalutad i en stol, det skymde för ögonen. Då kände jag en mjuk knuff mot benen. Är det du, Fajt? Sträckte ner händerna och mötte ett knöligt huvud, tvinnade ett par mjuka öron mellan pekfingrar och långfingrar. Husse, jag är här. Allt är bra. FAJTS SIDA BREVET FRÅN NORGE UPP