Den lilla hunden Skutt var mycket dålig. Han hade feber och vätska i lungorna – andades kort och ansträngt och frös så att han skakade. Någon mat ville han inte ha längre, men han drack fortfarande vatten.
När en beagle inte äter, vet man med säkerhet att den är sjuk!

Jag kunde ingenting göra för honom, utom att ligga med honom i sängen och försöka hålla honom varm.
Han ville gå med ut på promenaden, men orkade inte. Jag glömmer aldrig hur jag bar honom innanför jackan och hur vinden liksom skar igenom oss bägge med vassa spjutspetsar.
Jag kommer heller aldrig att glömma den lilla gropen han grävde i skogen, i vilken han kräktes upp allt vad han ätit det senaste dygnet… eller hur omsorgsfullt han dolde den med snö när han var klar. Det var så typiskt för honom att göra just så. Fastän han själv inte kunde behålla den skulle ingen få stjäla hans mat och jag kan mycket väl föreställa mig att han planerade att gå dit igen och gräva upp den en annan dag.

Men det blev aldrig någon annan dag, åtminstone inte för honom!

Klockan halv fyra på söndagsmorgonen drog han sina sista långa rosslande andetag… och jag var med honom hela tiden.
Trots att det var ohyggligt var det en oförglömlig upplevelse, som jag aldrig har tänkt tanken att jag skulle ha velat undslippa, för den tog bort min egen dödsskräck och lärde mig att kärleken är som störst och mest fantastisk just i de skälvande ögonblick då livsgnistan ebbar ut.
Det som därefter återstår är enbart minnet av värme och ljus.