Tumle

Belvaux Magical Storm Belvaux Hot Pursuit Burnsdale Anything Goes

Belvaux Hot Creation

Belvaux Summer Spree Tragband Summer and Smoke

Casalbeau Clairvaux

Starmaids Zippy Flower Sidney Red Baron Super Star

Red Baron Ice Cream Soda

Starmaids One Moment in Time Gold Line's Sound of Harlem

Starmaids Frosty-White

Sällan har en valp varit mer välkommen än Tumle, men när jag först hörde talas om honom ville jag inte ha honom, så, det var bara en ren tillfällighet att det var just till oss som han kom.
Efter Skutts död ringde jag till hans uppfödare och berättade hur det låg till och då sa hon något i stil med: "Ja, men jag har en hanvalp till salu just nu."
Jag kände mig inte redo för en valp än...och det sa jag åt henne, men hur det nu var med den saken, åkte vi trots allt dit för att titta på den. Skutt hade knappt varit död i en månad och jag saknade honom oändligt, så egentligen var det förutbestämt hur besöket skulle avlöpa.
Tumle var bara sex veckor gammal och det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag minns hur jag lyfte upp honom och såg in i hans sömniga lilla ansikte. Sedan återstod ingen tvekan om det var honom jag skulle ha!
Detta hände den 2a maj och vi fick hämta honom den 20de. Det var den längsta och svåraste väntan jag någonsin har uthärdat, men Tumle var värd att vänta på. Han var en absolut underbar valp.
Visserligen tjöt han till en början som en mistlur när han åkte bil och rumsren blev han inte förrän han var nästan halvårsgammal, men förutom det var han så ljuvlig att vi aldrig har sett något liknande... och ljuvlig förblev han intill sin död vid 15 år, 8 månader och 2 veckors ålder, trots att han med ålderns rätt skaffade sig många olater, men de snarast förhöjde hans charm. Tumle hade en mycket stark vilja och om det var något som inte passade slog hans nedärvda beagle-tjurighet till.

Tumle var en herre med ovanligt mycket jakt i sig, vilket han bevisade vid ett tillfälle då han rymde och genomförde ett klockrent drev på ganska exakt en timme, med väckskall, drevskall och återgång, helt enligt instruktionsboken, men oron för trafiken gjorde att han aldrig fick chansen att testas i riktig terräng. Jag skulle aldrig ha kunnat förlåta mig själv om han blev överkörd av någon bildrulle, så istället fick han gå viltspår, som ju i alla fall är en jaktgren. Dessutom sprang han med cykeln, drog vagn på sommaren och pulka på vintern.
När han var ung var han förtjust i andra hundar - jaktlekar var uppskattade och han kunde även gå i närkamp och brottas, utan att bli aggressiv - men ju äldre han blev, desto mer knepiga blev mötena med andra hanhundar, så dem undvek vi i mesta mån. Däremot umgicks han gärna med tikar av hans egen storlek och mindre.
Mot människor var han en smula fjär, men när han väl hade bestämt sig för att de var ofarliga och trevliga, reste han sig på bakbenen och pussade dem kärvänligt i öronen och ögonen.

När Tumle kom till huset hade vi bara Toke kvar och Toke var 12 år äldre, så honom kunde han aldrig leka med. Han hade förstås en del kompisar i området där vi bodde, men det var ändå en lycklig händelse när vi köpte hans brorson Mille. Då fick han den vän och bundsförvant som han så innerligt väl behövde och efteråt var det inga andra leksaker som dög.
Tumle och Mille gjorde bokstavligt talat allting tillsammans och var som ler och långhalm fram till det sista halvåret, då Tumle hastigt tacklade av.
Han rörde sig inte längre så bra, hörde nästan ingenting och såg inte särskilt mycket på grund av en kronisk bakterie som hade drabbat hans ögon och mun. Penicillinkurer lindrade tillfälligt, men snart kom besvären tillbaka.
På slutet fick han en kärra att åka med i på promenaderna och den syntes det att han njöt av. Den höjde i hög grad hans livskvalitet - liksom Milles och Mattes, eftersom vi kunde förflytta oss snabbare mellan punkt A och B.
På sluttampen drabbades Tumle flera gånger av yrselanfall, antingen orsakade av småblödningar i hjärnan eller på grund av att hans gamla hjärta sviktade. De ledde till att han lade sig ned eller till och med föll omkull, men en stund senare steg han upp igen och fortsatte promenaden som om ingenting hade hänt. Det var en av dessa attacker som satte punkt för hans liv, efter en kvällspiss ute i snögloppet. Han snubblade i trappan, jag fick in honom genom dörren och bar honom till sängen, där han dråsade ihop medvetslös, började krampa okontrollerat och drog sina sista andetag inom någon minut.
Det kändes overkligt alltsammans, trots att det inte var oväntat. Jag satt med honom en stor del av kvällen, medan kroppen sakta svalnade och han såg så underbart fridfull ut, att det var omöjligt att begripa att han inte bara låg och sov. Senare bäddade jag ned honom i en wellpappkartong på golvet och tände ett ljus bredvid honom, som fick brinna resten av natten.
Det var sorgligt, men han fick leva ett ovanligt långt och fullt liv.

En gång för längesen, på en utställning, var det någon som sa om Tumle: "Det brukar alltid finnas en hund som ljuset liksom stannar på... och här är han."
Det var sant. Ljuset lyste alltid på ett särskilt sätt på Tumle!

TUMLE SOM VALP
Läs även om
TOKE SOM VALP
MILLE SOM VALP

TUMLES UTVECKLING
UNDER DET 1a HALVÅRET TITTA IN HOS
TUMLES UPPFÖDARE

UPP