Starmaids Midnight Sound
870914 - 980405

Gold Line's Sound of Harlem	Bangor Corn Flakes	Bangor's Sir Lancelot
		The Tavern's Alcoholic´s Anon
	Lisse	Canto
		Minettes Desire of Masasa Lane
Starmaids Dream-Love	Beagler's Black-Gold	Beagler's Gold Smuggler
		Pinewood Courtesy
	Mitchie	Barvae Starmaker
		Violas Kamilla

Lille Skutt var en sådan beagle, som inte är lätt att älska för någon annan än dess ägare.
Som ung var han fullkomligt odräglig, men det hade sina orsaker. Det var förmodligen aldrig meningen att han skulle ha funnits till.
Problemen började nämligen tidigt - redan vid hans förlossning. Fosterhinnan gick sönder, vattnet rann ut och valpen fastnade. Det är troligt att han fick en hjärnskada då, som skulle påverka honom negativt under resten av hans liv.
Han var en orolig, gnällig och överaktiv valp, som helst inte ville bli tagen i alls, absolut inte upplyft, men däremot ständigt sysselsatt. Hans matte höll på att ge upp hoppet om att det någonsin skulle bli hund av honom. När han var två år var han så omöjlig att hon tog honom till veterinären och då upptäcktes äntligen diskbråcket som han hade i nacken och korsryggen.
Efter operationen förändrades han till det bättre, men han var alltid mycket uppskruvad och valpaktig i sitt beteende. Därav smeknamnet Puppen, som han behöll ända fram till sin död.

Skutt var klok och läraktig. Han gjorde vad som helst för en godis, så det roligaste han visste var att utföra cirkuskonster. Han kunde massor av lydnadskommandon, men även en hel del andra som matte och husse hittade på. Favorittricken var att dansa med frambenen högt över huvudet, att sitta, ligga och rulla runt. Om man inte var snabb nog med utdelningen, kastade han sig på golvet och började rulla för glatta livet.
Han var en mycket lovande lydnadshund...tills han blev anfallen av klubbkompis - det satte definitivt stopp för hans fortsatta karriär - men innan dess hann han erövra ett antal hedrande certifikat.
På utställning var han ojämn. Ibland vevade han med tassarna och trippade fram i någon sorts otakt, ibland gick han som ett urverk och fick ettor, HP och CK. För det mesta ansåg dock domarna att han var för liten och späd.

Om Skutt sa vi många gånger, att det var en evig tur för honom att han var så förbaskat söt.
Som vuxen var han hur from som helst, men bara när han var inomhus. Han hatade andra hanhundar ur djupet av sin själ, vilket var ett ständigt bekymmer när man var ute och promenerade. Hans ego var ungefär i samma storlek som en rottweiler och han var modig som ett lejon och stridslysten som en tupp, så om han råkade möta ett hatobjekt förvandlades han till ett monster. Han gick till angrepp och högg vilt omkring sig och nådde han inte ända fram så bet han matte i benet istället. Beteendet gick att mildra, men aldrig att träna bort helt.

Det onda i nacken var åtgärdat, men nog märkte man att det knep ibland. Vissa dagar var Skutt lite skygg och rädd för att gå i trapporna - där han normalt for iväg som en oljad blixt - och då låg det givetvis nära till hands att misstänka att han plågades. Men han var alltid sitt vanliga, lyckliga jag så snart han fick följa med ut.

Skutt var epileptiker, fastän hans anfall var ganska milda. Skälet blev aldrig klarlagt, men vi gissar att komplikationerna kring förlossningen kan ha inverkat.
Första gången det hände var strax efter operationen - senare drabbades han av attacker ungefär 4 - 5 gånger om året, något tätare när han blev äldre, då de slutligen upphörde helt.

Epilepsin var inget större problem - då var hans hudsjukdom desto allvarligare. Vid åtta års ålder drabbades han av en åkomma som kallas DLE (Discoid Lupus Erythematosus) och som förändrar immunsystemet, så att det börjar försvara sig mot kroppens egna celler.
I Skutts fall var det slemhinnorna i munnen som först blev angripna. Det uppstod en skär fläck på nosen, där pigmentet hade försvunnit. Senare miste han allt sitt pigment, måste skyddas för solsken om sommaren och fick mycket känsliga ögon.
Vi provade krämer och kosttillskott, specialkost och teatree-olja. Oljan lindrade något, men han avskydde lukten och smaken.

Det sista året han levde gick han på kortison, vilket bland annat medförde att pälsen tunnades ut och han blev mottaglig för infektioner. Han fick ha täcke på promenaderna, men det hade han inget att invända mot. Han var glad och pigg in i det sista - jag har aldrig sett maken till levnadsglad hund.
Fyra dagar före sitt frånfälle sprang han och hoppade i den djupa snön bredvid den nyplogade gångvägen och skällde högt av glädje - det var en av hans små egenheter.
Han dog av en envis förkylning, som han och Sniff hade delat den våren. Den utvecklades till lunginflammation, med hög feber och vatten i lungorna. Till och med då kämpade han emot och ville leva...men det fick han inte. Det sista vattnet han drack rann tvärsigenom och kom ut igen, oförändrat.
Slutet kom klockan fyra på morgonen den 5e april 1998. Jag var med honom där i mörkret, när han drog sina sista andetag. Då var tassarna redan kalla och hade börjat att stelna. De hade redan varit borta i flera timmar, men inte han själv.

Jag kommer alltid att minnas honom och hans okuvliga livsvilja. Säga vad man vill om Skutt, men han var en hund som aldrig gav upp!

TILL MINNE AV SKUTT
SISTA DAGEN

SKUTTS MEMOARER	TITTA IN HOS SKUTTS UPPFÖDARE