SNIFF

ÅTER TILL STARTSIDAN


En gång för längesedan var Sniff en glad och ungdomlig hund, men det gick över när jag kom i huset. Sedan dess har han avskytt valpar. Först när de blir lite större kan han motvilligt tolerera dem.
Han var ett år när Toke föddes. Med honom kunde han leka ibland, men redan då började han bli ogin och sitta på golvet och se trulig ut över den livliga valpens framfart. Det har min matte och Löken berättat.
Själv vill han inte erkänna att han någonsin har varit ung.

När jag föddes var han två och ett halvt år och redan en "gubbe" till sättet.
Delvis berodde det nog på hans sköldkörtelfel, men främst tror jag att han var svartsjuk på mig. Han hade trivts så utmärkt bra med att vara den enda hunden, som kunde göra anspråk på sina människors odelade uppmärksarnhet. Dessutom var jag, som sagt, besvärlig. Stackars Sniff fick det inte så kul.

När jag var två år köpte de Rama - och det blev det knappast bättre av. Hon och jag blev goda vänner - sedan hon väl hade slutat med ovanan att använda mig som liggunderlag - men med Sniff drog hon aldrig riktigt jämnt. Det kunde möjligen bero på hans fixering vid hennes bakdel. Vem som helst kan ju bli irriterad av att jämt och ständigt känna en lysten, våt beaglenos under sin svans.

RAMA OCH EDDA

När Rama blev stor blev hon parad (fast själv hävdar hon att hon blev våldtagen) och sedan fick hon fyra små valpar. De var randiga när de föddes, men senare blev de skrynkliga och grå och fick alldeles ljusblå ögon.
Först var de alldeles vådligt äckliga, men när de blev större var de rätt roliga att hunsa med och visa vem som bestämde (nämligen JAG).
Till sist blev de för stora och vilda, men då var matte också trött på dem, så då sålde hon dem vidare till nya hussar och mattar.
Det var skönt för oss när de åkte - fast matte tyckte nog iallafall att det blev lite tomt i huset.

Nästa gång som Rama fick valpar, var det en silverfärgad plåtdunk på Ultuna som blev fadern. Rama är ganska frigid av sig - hon tycker att alla killar utom jag är absolut urvidriga - men frågan är om inte plåtdunken och veterinären var ännu vidrigare. Ingen hund med förnuftet i behåll har ju lust att gå till veterinären om det inte är absolut nödvändigt - och Rama är lika vettskrämd som jag, för att bli lämnad på djursjukhuset och instängd i en stinkande bur.
(Jo, jag vet att det förmodligen är mitt fel. Jag har berättat om gubben vi mötte där en gång, som glodde misstänksamt på mig och sa: "Såna där använder vi till DJURFÖRSÖK")

Hur som helst så blev Rama med valp igen. Den här gången fick hon en kull på bara tre, varav en var en liten, ettrig tik som matte bestämde sig för att behålla.
Sniff och jag ansåg redan från början att de hade ett sorts släkttycke. Ja, alltså inte Rama och valpen - vilket vore det mest naturliga - utan MATTE och valpen Edda.
Det var någonting med nosen...samma snipiga, lite lätt gråskära ansiktsutskott - i motsats till oss beaglar, som är försedda med RIKTIGA nosar.
Och så var det förstås humöret. Även Edda är en argbigga - det har jag sedermera fått utröna genom massor av smärtsamma nyp.

Så var vi alltså fyra - förutom matte och husse - i det lilla gladökvarnshuset. Sniff tyckte att det var urtråkigt. Han blev ännu mer grinig och trulig än förr och drog sig mest undan i någon vrå, där han låg och tjurade. Han tänkte att nu var botten nådd, men värre skulle det bli...

NÄSTA SIDA

FÖREGÅENDE SIDA

1 2 3 4 5 6 - 10 11 12 13 14 15