Sniff

Tarr Hill Rollikin Romeo Navan's Triple Trouble Rick Kings Creek Triple Threat

Navan's Penny A Go-Go

Pixshire's Fancy-Free Kings Creek Triple Threat

Busch's Dixie Duplicator

Starmaids Flower-Maid Little John Barvae Starmaker

Violas Kamilla

Starmaids Courtney-Maid Tarr Hill Rollikin Romeo

Starmaids Bold-Bluemaid

Sniff var från början min systers hund. Han var den första valp som inköptes sedan den gamle Fajt hade avlidit. Egentligen hade hon velat ha en ny hund från samma uppfödare, men där gick tikarna tomma, så istället tingades valpen från Tailtip's kennel i Uppsala.
Sniff var minst av syskonen och valdes nog mycket på grund av att han var så liten och söt. Han vägde inte stort mer än ett mjölpaket, när han levererades vid åtta veckors ålder och det fanns vissa som trodde att han skulle bli en s.k. pocket-beagle som vuxen, men i slutändan tog han igen det och blev en normalstor hund.
Sniff blev mycket omhuldad, beundrad, älskad och bortklemad. Han kunde aldrig riktigt förlika sig med att det kom flera hundar till flocken - vilket innebar att han gick miste om sina ägares fulla uppmärksamhet - men han fogade sig i sitt öde...om än med en viss trulighet.
Han var en herre med bestämda idéer beträffande allt i sin tillvaro. Han var envis och egensinnig. Om han inte fick sin vilja fram, tjurade han mycket utrycksfullt.
Han älskade att äta och - om ett lämpligt tillfälle erbjöds - drog han sig inte för stöld. Man fick akta sig för att lämna några matrester kvar på bordet. Via köksoffan på landet tog han sig enkelt upp på diskbänken och drev sin matte till vanvett genom att sno alla hennes smörknivar. Det fanns till slut ingen enda träsmörkniv kvar...och glas och tallrikar föll som käglor ned på golvet och slogs i småbitar. Vid dylika tillfällen hotades han med att bli skickad till KATTMATSFABRIKEN, men det tog han inte så hårt på. Det var värt det, menade han.

Han var med om många äventyr medan han ännu var ung och viril - resor, kanotutflykter och fjällvandringar med sin husse.
Han fick även träna lydnad och agility med sin matte samt aktiverades med att dra vagnar, bära packväskor och göra små konster för godis.
Sniff var en hejare på agility, men han tävlade aldrig i det. Om han hade gjort det, är det troligt att han hade misslyckats - så som han gjorde när han skulle delta i ett lydnadsprov i Göteborg. Då var det en mycket misslynt husse som fick ta sin Sniff ur leken. Matte köpte ett litet tygmärke med en flodhäst och namnet Sniff på. Sedan blev det inget mer tävlande, för då hade alla fått nog.
Han var heller ingen utställningshund, till sin mattes bittra besvikelse. Han var inte riktigt rastypisk, om man bara såg till det yttre, men att hans själ var en äkta beaglesjäl - det kunde ingen missta sig på.

Sniff var en av de första beaglarna i Sverige som hade HD. Det var ett arv från hans importerade far. Bara en etta på ena höften och han hade inga besvär av det, men avelshund kunde han inte bli...om nu någon hade planerat det.
Vid två års ålder fastslogs det dessutom att han hade underfunktion på sköldkörteln. Han grånade tidigt, fick slapp hud och låg kroppstemperatur. Levaxin brukar göra underverk, men på honom hade det ingen effekt. Han led inte av det heller, men han blev lite tråkig och trög.

Det blev, som sagt, flera hundar i flocken - först beaglen Skutt, som Sniff motvilligt tog under sitt beskydd, sedan två weimaranertikar och slutligen föddes en lillhusse. Matte fick mer att göra och Sniff drog sig undan och deppade. Han sackade efter på promenaderna - till sist låg han mest och slöade och ville knappast gå utanför tomtgränsen. Han hade tappat lusten att leva. Det var då han fick flytta till oss.
Maidi hade just dött, så det fanns ett tomrum att fylla, och faktum är att han verkade gladare och mer harmonisk så gott som omedelbart. Då var han nio och ett halvt år och såg ut som en snäll liten nallebjörn. Han fick aldrig mer vara ensamhund, som under de första lyckliga åren, men han levde tills han blev drygt tretton och jag tror att han hade det bra.

TILL MINNE AV SNIFF

UPP