|
Det känns konstigt att vara ensam hund, när man alltid har varit två.
Mille var fortfarande spänstig och i mycket god form för sin ålder, men det märktes att han var dämpad och saknade det dagliga umgänget med sin älskade pälsklädda farbror.
Det var mycket snö i januari, men under februari smälte den bort och det började gå mot vår.
Matte hittade en urna att lägga Tumles aska i och gjorde iordning en minnesplats i ett av de små facken i bokhyllan.
Mille fick ett blått regntäcke, som satt perfekt och höll honom torr.
Dessutom hade Mille Bernie! En plyschhund är inte att förakta, när man har förlorat sin bästa vän och trygghet i livet.
I april öppnade kaféet och då fick Mille följa med Matte. All uppmärksamheten (och kakorna) fick honom att blomma upp och det var förmodligen en de gladaste somrar han upplevde.
Han fick även göra bekantskap med shibavalpen Tsuki och det satte fart på gubben, så att han nästan blev ung på nytt.
Den 7 juni fyllde Mille 14 år
Allt över 10 grader var för varmt, tyckte Mille. Somrarna var aldrig riktigt hans favorittid, men med åren lärde han sig att ta dem mer med ro.
Och så blev det höst...
Kaféet stängde och vi återtog våra patrullrundor på området.
Decemberväglaget växlade mellan barmark och lite snö. Mille fick en tröja att värma sig med kalla dagar.
Julen firades hemma hos Morrmatte.
I mellandagarna gick vi på en långpromenad till Ramsjöhult. Det var -10 grader och vi var ute i 4,5 timmar, men efteråt var Matte tröttare än Mille. Inte illa jobbat av en gentleman i hans ålder!
|