|
ÅTER TILL STARTSIDAN
|
När jag var ung hade jag överskottsskinn på nosen och liknade på pricken Alf, den lilla
håriga, fräcka rymdvarelsen, som trakasserade sin jordiska familj i en serie som gick på TV
just då. Senare växte nosen, så att skinnpåsen fylldes ut nästan helt. Det enda som blev kvar av
den var en antydan till utbuktning, som gav min profil ett nobelt utseende.
Hos människor kallas det örnnäsa och ses som ett tecken på adelskap. Därför blev jag "adlad" till "Alf Turmeric von Ull" - "von Ull" på grund av min luddiga päls och "Turmeric" för att det var ett så roligt ord. Det låter som något som rör sig snabbt på glada och raska små tassar - fast egentligen betyder det gurkmeja, det stod på en burk med kryddor som Löken köpte i Uppsala. Jag undrar just hur det kom sig, att det råkade "fastna" på mig. Nu på äldre dagar har jag fått ett nytt namn, som jag inte är särskilt förtjust i (fast jag så smått har börjat vänja mig), nämligen "Rosentrynet". Det hör ihop min immunsjukdom, som gör att stora delar av nosen har förlorat sitt svarta pigment. Dessa namn är bara ett urval av vad jag har kallats för under mitt skiftande liv, men "Skutt" är som sagt min personliga favorit. Det är kort och lätt att uppfatta och så passar det MIG så perfekt. Åter till min valpdom! Jag har en tendens bli lite utsvävande. Jag var en absolut URVIDRIG valp! Dessutom var jag ful. Påsen på nosen var inte klädsam, även om den var personlig och gav mig ett särpräglat utseende. |
I pannan fanns djupa, längsgående veck och mina ögon var små och satt snett, som på en kines. (Fast allt detta förbättrades när jag blev vuxen och skallens ben växte till. Jag behöver väl ens inte nämna att jag omsider blev skön som en dag?)  Jag hade massor av ungdoms-olater. En av dem var att irra runt i lägenheten och gnälla misslynt i timtal, medan husse och matte förgäves försökte hitta på något att distrahera mig med.
|
 |
