|
ÅTER TILL STARTSIDAN
|
Under en period av min ungdom matvägrade jag - till min mattes förtvivlan. Under en annan (eller möjligen densamma) spydde jag ideligen. Jag spydde både när jag var hungrig och när jag just hade ätit. Ibland spydde jag av ren elakhet, åtminstone påstod matte det. Det var kort sagt ett evigt torkande av spyor från våra golv. När matte var ute och sprang med Sniff brukade hennes syster Löken passa mig. Det var den
sommaren som vi började utveckla vårt mycket speciella förhållande, som så småningom kom
att leda till att det var HON som blev min matte.
 Det var även denna sommar som jag lärde mig att rusa till köket och dansa för godis. Godis åt jag nämligen gärna, fastän jag inte gillade annan mat. |
Jag åt även senap, makrill i tomatsås och drack överblivna ölskvättar. (Apropå det så var det allra första jag gjorde, när jag kom in i mitt nya hem, att springa ut i köket och sticka nosen i några tomma ölburkar som stod där. ) Efter att ha druckit öl eller ätit senap brukade jag uppföra en "Cirkus Skutt"-föreställning på golvet. Jag rullade, morrade, snurrade runt och gned mig mot mattan. Det gör jag faktiskt ännu i denna dag, när jag har fått i mig något som känns otäckt i min känsliga nos. Matte lärde oss konster, som att sitta, stå, ligga, rulla runt och sitta vackert, visa med tassen och hålla en godisbit på nosen. Vi gick på kurs och tränade dressyr, men våra framgångar på tävling var väl inte så imponerande. Vi beaglar är egensinniga varelser, som gör lite som det faller oss in. Sniff brukade resa sig och lunka iväg mitt under platsliggningen. Själv lyckades jag, efter många om och men, bli Hundklubbs-champion i lydnad...vad nu detta kan vara värt.
Men det behövs faktiskt inga priser för att bevisa att jag är av högsta klass. Det har jag vetat hela tiden - det var min MATTE som inte förstod det.
|
 |