MINA SJUKDOMAR

ÅTER TILL STARTSIDAN Som jag redan har berättat, började mitt liv inte vidare bra. Det är ju inte så särskilt kul för en valp att fastna i själva "utkastet". Jag var förmodligen en DAMP-valp, om det nu heter så även för hundar - det vill säga jag led av en hjärnskada till följd av syrebrist under förlossningen. Okoncentrerad, överaktiv, epilepsi - det lär stämma rätt bra. Min förra matte nämnde ju "CP", men Löken påstår att då är man värre än jag. Hon är inte direkt något orakel, men hon har iallafall läst om saken i en bok, så jag tror att hon vet. Sedan var det mitt diskbråck, som bara delvis blev opererat. Ibland kniper det i ryggen och då blir jag virrig och obehärskad och rädd för att gå i trapporna. Vid dessa tillfällen ser Toke sin chans att buffla till sig och trycka ned mig, så att jag inte ska glömma bort vem det är som bestämmer i "HANS HUS". Fast det går över när vi är ute ihop. Då är det alltid jag som är tuffast och går i spetsen och anför flocken med mina gälla, eggande skall. Utom, när jag får syn på någon främmande, farlig grästuva eller sopsäck, det måste erkännas. Då är det Löken som får försvara oss. Fastän vi hjälper henne givetvis genom att morra dovt och hotfullt, så att det hörs att vi är ett team. Den första gången jag blev opererad var när jag ännu var mycket ung. Jag fick en konstig knöl i nacken. Löken fann den och visade matte - och matte blev så skärrad att hon tog mig till veterinären och frågade vad den berodde på. Veterinären var lugn som en filbunke. Det var tydligen en sorts bindvävstumör, som var ganska så vanlig hos unghundar. Ofarlig var den också, men jag fick iallafall skinnet uppsprättat och den förbaskade knutan borttagen. Efteråt var jag rakad och ful och hade ett långt hopsytt sår i nacken, med trådar som spretade åt olika håll, men när pälsen hade växt ut igen såg jag lyckligtvis ut precis som förr. Detta var just innan jag firade min första födelsedag. Knutan kom aldrig tillbaka, så det var nog sant som veterinären sa, att den inte var något att oroa sig för. På kuppen lärde sig matte att klippa upp och plocka bort stygn. Detsamma fick Löken lära sig, i höstas när jag blev berövad en liten trekantig bit av mitt ögonlock. Både Sniff och jag hade haft vårtor (av den typ som vi mogna hundar kan få, på ställen där vi har haft fästingar - eller har blivit stansade av varandras straffande tänder.) Veterinären hade bränt bort dem - och Sniffs försvann, men min kom tillbaka igen, så efter sommaren sövde de ned mig och klippte bort ett ordentligt stycke, så att "rötterna" skulle försvinna. Jag hade redan fått sår på hornhinnan, så det var hög tid att något blev gjort. På senvåren samma år som jag flyttade till Löken, upptäckte min dåvarande matte att jag hade en skär fläck under nosen. Den där fläcken spred sig mer och mer, men ingen visste vad den berodde på. Jag hade börjat förlora det svarta pigmentet i huden. Det gällde inte bara på nosen, utan i stort sett alla hårlösa delar av kroppen, så när de ändå hade mig nedsövd för att klippa och sy i mitt ögonlock, passade de på att ta några cellprover från nosvinkeln och mungipan. Laboratoriesvaren visade att jag hade drabbats av en sjukdom som hette discoid lupus erythematosus, vilket enkelt sagt skulle betyda att jag var allergisk mot mig själv. Mot detta fick jag kortison - först två tabletter om dagen, senare två halva och slutligen bara en halv på morgonen. Jag mådde inget vidare av det, åtminstone inte under första veckan av kuren. Jag blev ovanligt hungrig och törstig och ännu mer stressad än vanligt. Och så måste jag ut och kissa ideligen, på grund av allt drickandet. Ibland var det ingen som förstod hur bråttom det var. Då kissade jag på golvet, som en valp - jag skäms att berätta det. Men lyckligtvis gick det över när kortisondosen trappades ned. När kuren var slut gjorde vi uppehåll i ett par månader. Veterinären ville kolla om sjukdomen hade gett med sig. Under tiden fick jag salva och solkräm att stryka på nosen. Ett tag gick det bra, sen blev jag sämre och började klia mig igen - så kortison i någon form lär jag få dras med i resten av livet. Men det är inte så hemskt som det låter. Hellre det än att inte må bra. Efter den första kuren såg pälsen gles och tråkig ut, men senare kom Löken på att hon kunde komplettera min mat med vetegroddolja med E-vitamin. Dessa kapslar kan jag äta direkt, men det är värre med kortisonet, som endast finns att köpa i form av pyttesmå, hårda tabletter - fast jag har inget emot dem heller, ifall jag får dem krossade och blandade i en filmjölksskvätt. Om det finns någonting jag älskar så är det nämligen filmjölk och glass. NÄSTA SIDA FÖREGÅENDE SIDA 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 - 14 15