 |
Den första tiken i mitt liv var naturligtvis min mamma Jennie. Problemet med henne var bara att de skilde oss åt så tidigt, att vårt förhållande aldrig hann djupna till någonting mer nyanserat än mellan en "mjölkbar" och en ung odåga.
Vid alla senare tillfällen som vi råkades, var hon endast en i flocken av ganska skräckinjagande tanter, som motade in oss bakom soffan - precis som jag gjorde med grannhundarna.
Enligt min matte var Sniffs mormor Piika ett hår av hin, men de andra var också rätt farliga - utom den yngsta i gänget, som inte var släkt med de övriga. Hon hette Jumpy och var bara något år äldre än jag. Hon blev min första kärlek - trots att jag nästan aldrig såg henne, utom när vi var på utställning. Henne gillade jag verkligen skarpt. Men det kom många andra efteråt, för jag har levat ett växlingsrikt liv.
|
En av dem var en boxer, som var mycket större än jag. Hon bodde i samma område som vi, så henne mötte vi desto oftare. Jag brukade leka med henne i hundhagen, eller skutta omkring henne och flirta, när vi möttes på promenaderna. Hon hade ingen svans att skyla sig med - herregud vad hon luktade gott!
Men tyvärr bodde hon tillsammans med sin mor, som var en tämligen amper dam. Hon försvarade sin dotters dygd, så om Ettan och jag skulle få leka ifred, var boxrarnas matte tvungen att hålla den äldre tiken utanför medan vi två tumlade om inne i hagen.
Matte och Löken tyckte att Ettan var ett lustigt namn, så en gång minns jag att de frågade om det fanns en "Tvåan" också. Men det gjorde det inte. "Ettan" var visst en förenkling av något långt och märkvärdigt kennelnamn (i stil med "Maidi" för "Starmaids Flower-Maid").
Det är minsann inte enbart beaglefolk som döper valpar till knöliga namn!
Sniff hade en väninna som var tax och hette Buffa.
(Matte kallade henne Taxelina, innan hon visste vad hennes rätta namn var.)
Buffa och Sniff var ofta tillsammans på den tiden när han var ensam hund. Själv var jag en smula kallsinnig. Hon var liksom inte min typ.
|  |
En gång när jag var mycket ung, var vi ute och gick på kvällen. Då började Sniff och Buffa skälla
på en främmande hund som passerade, varvid JAG blev så rädd att jag flydde och sprang direkt hem och satte mig utanför porten.
Först rände de runt och letade, men sedan kom Buffas matte på att jag förmodligen hade gått hem - och det hade jag också. Jag var begåvad redan i valpdomen, så jag visste att där var jag trygg.
|
 | En annan av Sniffs väninnor var en gul ridgeback som hette Zorba. Henne lekte jag också med.
Det var lerigt om vintern i Uppsala (när marken inte var frusen), så efter våra nappatag var jag ibland en ofattbart smutsig valp. Men jag var iallafall lycklig - utom när matte gav mig ett bad.
 |
| När min valpkompis Rama blev könsmogen, var det MIG som hon valde till fästman (istället för Sniff). Det hade jag givetvis ingenting emot. Om bara MATTE hade gått med på det, skulle jag mer än gärna ha erbjudit mig att bli pappa till hennes valpar.
Men mattar är så besynnerliga. Under i stort sett hela min uppväxttid hade hon ansträngt sig målmedvetet för att bevisa hur tjusig och lydig jag var, men när RAMA blev intresserad, sa hon: "Nej, över min döda kropp! SÅNA valpar vill jag inte ha!"
|
 |
Jag vet att Rama är svag för mig än. Hon betraktar mig som sin utvalde prins, men jag är gudskelov inte lika trogen som hon.
Jag träffar ofta trevliga tikar som jag kan tänka mig att para mig med - och nu efter flytten till Katrineholm, har jag skaffat mig nya tikvänner som är mera i samma storlek som jag.
Den närmaste är en strävhårig tax, som bor ett par hus längre uppåt gatan. Jag är inte riktigt säker men jag tror att hon heter Bizzan. Vi hälsar kärvänligt när vi träffas, men vi får aldrig umgås ordentligt, för (liksom Ettan) har hon en sambo-tik, som heter Lillan och är arg av sig. Hon säger åt mig att hon ska DÖDA mig - och jag är säker på att hon menar det.
Det är hennes husse också, för han blir hemskt nervös när det händer. Då börjar han gnata och dra i kopplet - så jag och Bizzan får knappast en chans.
En annan av mina tikvänner är en rödhårig norfolkterrier som kallas Molly och är förskräckligt rar. Jag brukar flirta lite med henne, medan min matte och hennes husse stannar upp för att prata om vädret en stund.
Jag vet att vi skulle ha roligt ihop, om våra ägare kunde förmå sig att koppla loss oss på något ställe där det är ofarligt för oss tanklösa djur att springa omkring i full frihet och leka...men vi ses tyvärr nästan alltid där det finns gator med mycket trafik.
|
| Sedan är det de fyra "tollarna" (fast de har förmodligen flyttat, för dem träffar vi aldrig numera.) Sniff är kär i den äldsta och jag i de bägge yngsta. Den fjärde är Lökens favorit, men Toke törs inte träffa dem - han brukar glo åt ett annat håll och låtsas som om det regnar, för att slippa gå fram och hälsa. Det är ett underligt beteende mot sådana häftiga brudar som dem!
|
Den bästa har jag sparat till sist. Det är min senaste stora förälskelse och hon går under namnet Mollan. Hon är av rasen lancashire heeler, ett litet svart och brunt energiknippe med okynnigt glittrande ögon.
Första gången jag såg henne var på det grönvita spåret från Ramsjöhult. Vi kom ikapp henne mitt i skogen och jag försäkrar att det blev kärlek vid första ögonkastet.
Löken kopplade loss mig och vi sprang kors och tvärs genom snåren och jagade varandra. Jag skällde av fröjd hela tiden. Hon är PRECIS en tjej i min smak!
Vi råkas inte så ofta, men NÄR vi gör det blir det en fest. En dag i somras upptäckte vi, att Mollan och hennes matte jobbade ute vid Djulö, bara ett par hundra meter från campingen där vi hade vår skrubb. Det var soligt och varmt den dagen, men oj vad vi sprang i parken. Vi lekte jaktlekar runt rabatterna och rusade vilt över gräsmattan. Gubben som körde gräsklipparen var säkert rädd att vi skulle bli påkörda - och det var mattarna också, för de sprang efter och hojtade på oss, så att vi inte skulle komma för nära den.
Det var nog tur att jag just hade tagit mig ett bad, för med ett kvicksilver som Mollan blir man snart väldigt varm under pälsen. Hon har hälften så långa ben som jag, men hon rör dem dubbelt så snabbt.
Till sist fick jag lov att lägga mig under äppelträd och vila en stund. Löken sa att jag måste tänka på att jag faktiskt var nästan nio år. Jag gissar att hon var orolig för att jag skulle få ett anfall och att hon skulle bli tvungen att BÄRA mig hem. Men det behövde hon lyckligtvis inte, för än har jag kraft kvar i kroppen.
Det är det som är så fantastiskt - Mollan får mig att känna mig UNG!
SISTA SIDAN
FÖREGÅENDE SIDA
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 |
 | |
