|
ÅTER TILL STARTSIDAN
När jag var liten gillade jag senap och öl. Med riktig mat var det mera si och så. Ibland åt jag upp portionen och ibland drev jag matte till vanvettets gräns, genom att titta föraktfullt i skålen och säga: "Det där kan du äta själv!"
|
|
När Löken hade gått arbetslös i drygt ett halvår fick hon ett projektjobb. Hon blev medlem i en miljögrupp som skulle syssla med återvinning av olika sorters förpackningar. (JAG vet ett bra sätt att göra det. Man tuggar sönder dem i småbitar och strör ut dem i hela huset, så får mattarna nyttig motion genom att plocka upp och vi hundar blir aktiverade och känner oss mycket tillfreds.) Den allra första tiden fanns det ingen lokal att vara i, så då fick gruppen träffas och prata i biblioteket - och där är hundar inte tillåtna, så jag blev tvungen att stanna hemma. Usch, vad jag blev olycklig när Löken gick ifrån mig! Jag hade ju liksom vant mig vid att vi två skulle hänga ihop.
Egentligen skulle Löken ha slutat i början av juni, men hon fick sin projekttid förlängd ända fram till den sjätte september. Under sommaren var hon miljöinformatör på en campingplats utanför Katrineholm, så vi gick omväxlande dit och till lokalen på mejeriet, där miljögruppen hade sin dator. Det blev långa promenader, men det hade jag inget emot - ifall det inte var ALLTFÖR soligt och varmt, så att jag blev för upphettad.
|
Det är lika bra att erkänna det - jag har alltid varit ett pratsamt djur. Jag talar förstås inte som människor. Inte för att jag inte har försökt forma ljud med läpparna, men det tycks vara något som fattas i min mun, för det blir liksom inga riktiga ord. Fast Löken påstår att det är väldigt likt. Jag har ett så uttrycksfullt sätt att meddela mig, att hon förstår vad jag menar ändå. När någon hotar att göra mig illa klämmer jag i med ett ohyggligt skrik. Sak samma om jag skadar mig, trampar ned med en tå mellan brädorna i vår terrass, eller sticker mig på nosen när jag fastnar i ett busksnår. Om det bara är kopplet som fastnar, nöjer jag mig med att skälla intensivt. Det gör jag även när jag är utstängd och vill bli insläppt snabbt ifrån trädgården. (Fast jag vill ALLTID bli insläppt så snabbt som det rimligtvis går, så därför skäller jag jämt som en gast.) När mattarna kommer hem brukar vi allihop vråla i kör. Det är kul och känns skönt i själen. Den enda nackdelen med det, är att mattarna blir så förbannade. Någon gång blir de rentav så arga att de vänder helt om och går ut igen - och det var inte det som var meningen, så då har budskapet inte nått fram. Men att prata är inte enbart att skälla och utstöta vrål. Jag är ohyggligt svår på att gnälla. Jag vet att det inte är populärt, men jag kan inte alltid behärska mig. Som väl är är morr-matte lite döv, så hon hör inte de visslingar som ligger allra högst upp i registret. Vi brukar kalla dem "överjordiska". Det var egentligen Sniff som "uppfann" dem, men vi hundar lär av varandra, så nu piper jag själv likadant. Jag har berättat om mitt kroppsspråk - det där med öronen bak i nacken, lyfta tassen och lägga mig ned på rygg - men det är alltsammans tecken på underkastelse. Jag har ännu inte förklarat hur jag gör för att visa hur lycklig jag är. Förutom att jag skäller, brukar jag hoppa och vifta med tassarna och dansa runt som en galning på mattan. Toke gör något i samma stil, fastän han studsar mest som en gummiboll, rakt upp och ned på stället - han ser ut som en flygande hund. När Löken och jag är tillsammans brukar vi prata vårt eget hemliga språk, som består av en massa små muttranden och grymtningar, omväxlande med suckar och nästan ohörbara gnälljud. Detta är särskilt vanligt när hon sitter i TV-rummet och jag har lagt mig i stolen intill henne. Vi är tysta och försynta, för vi vill inte störa morr-matte...men så snart det är slut på nyheterna störtar jag upp och börjar dansa omkring och skrika "HURRA, nu ska vi få kvällsgodis!" (Det är ett språk som till och med HON förstår...men varför måste hon jämt bli så sur?) När någonting intresserar mig, eller jag vill tillskansa mig en godbit, tippar jag öronen framåt och pekar på saken med nosen, medan jag tittar intensivt på den. Om Löken inte begriper, brukar jag hastigt söka ögonkontakt och sedan återta mitt stirrande. Hon säger att jag ser söt ut, med mina bekymrade rynkor i pannan, men det är ändå långt ifrån alltid som hon låter sig bevekas. Ibland får jag lov att bli handgriplig och hugga tag i hennes arm eller krafsa på henne med tassarna. Fast det är ingen bra metod, för om hon tycker att jag är för pågående kan det hända att jag får en dask. Människor har så ömtåligt skinn. Det är en sak som är lätt att glömma, när man själv har en tjock, präktig päls. |