 |
Efter den pärsen blev jag som en fullständigt omvänd hund.
Det var då som min utställningskarriär tog fart på allvar...fram till den olyckssaliga händelsen med golden retrievern, som jag har berättat om.
Jag började vifta med svansen åt folk - det hade jag nästan aldrig gjort förut. En del av dem fick till och med KLAPPA mig.
Löken fann, till sin förvåning, att jag faktiskt var en rätt trevlig hund.
Allt detta inträffade under min tredje sommar i livet.
Min mest slyngliga tonårstid var över. Dessutom blev jag skön som en ung gud, i och med att jag hade växt färdigt och kommit över min snipiga gänglighet.
Min far var en muskelknutte - med lite träning blev jag det också. "En riktig liten hunk," sa min matte belåtet.
Fast morr-matte tittade kritiskt och tyckte att jag var för tjock.
Nu skulle allting ha varit ganska juste, (eller "sjyyyst", som jag brukar uttrycka mig) om jag inte hade börjat drabbas av sådana underliga anfall. Jag fick kramper och föll ur sängen - eller tumlade runt på golvet, utan att kunna hålla balansen. Det värsta med det var, att jag blev så hemskt rädd varje gång som det hände.
Matte upptäckte snart att anfallen blev lindrigare om hon tog tag i mig, fick mig att lägga mig ned och talade lugnande medan de pågick. Så småningom förstod hon att jag hade fått epilepsi.
|
Numera vet jag vad det är frågan om, så jag blir inte lika panikslagen.
Det går över på några minuter och sedan känner jag mig som vanligt igen.
Det brukar ske ungefär en gång i månaden under den varma halvan av året.
När attacken är i annalkande signalerar jag till matte, genom att stelna och se frånvarande ut, medan jag lyfter en varnande tass mot henne. Då vet hon att hon måste stanna och ta hand om mig tills jag mår bra igen. Jag "vaknar" alltid först i framändan - bakbenen känns konstiga och trampar i kors långt efter att frambenen redan har glömt vad som har hänt.
NÄSTA SIDA
FÖREGÅENDE SIDA
1
2
3
-
7
8
9
10
11
12
13
14
15
|
