ÅTER TILL STARTSIDAN

Man kan nog sammanfatta mina hatobjekt ungefär så här: Främmande hanhundar, småbarn och kloklippning. (Jag tycker inte om att få analsäckarna klämda heller, men det händer lyckligtvis inte så ofta nu längre) Vad beträffar hundar, så glömmer jag för det mesta att se efter av vilken sort de är, innan jag reser raggen och börjar svära åt dem, och ifråga om barn måste jag erkänna, att när jag är på det humöret betraktar jag även vuxna som vidriga små barn som behöver skällas på. Bägge mina mattar har ansett att detta var pinsamt, men själv har jag inga hämningar. Jag har mitt rykte att leva upp till - jag är ju känd som en "fullfjädrad pest". Mitt förhållande till den egna flocken har (med undantag för en del tjuvnyp och gräl) mestadels varit gott. När jag var åtta veckor gammal och min första matte kom hem med mig, tittade visserligen Sniff på mig och frågade med äcklad min: "Hur länge ska DEN DÄR stanna här?" Han har alltid betraktat mig som ett störande moment. Någon gång nedlät han sig att leka med mig, men på den punkten var hans bror - min kusin Toke - betydligt mer entusiastisk. Så var han ju inte heller så förskräckligt mycket "äldre och klokare". Sniff blev en gubbe vid ett års ålder, men det var bara att strunta i. Fast visst har han emellanåt varit bra att ha som förebild...

En av de första kvällarna i mitt nya hem i Uppsala skulle matte på föreläsning. Lekmatte Löken och Sniff fick ta hand om mig. Vi gick ut på en kort promenad i skymningen och jag förirrade mig tvärsöver gångvägen och ställde mig att krafsa efter spännande nedgrävd kattskit. Löken ropade på mig, men vid det laget hade jag ännu inte lärt mig vad jag hette. Slutligen tröttnade Sniff på att vänta. Han sa ett enda skarpt "Voff" och då kom jag genast springande. Sedan visade han mig hur man gör när man lyfter benet och kissar. Jag ställde mig bakom honom och försökte göra likadant, men då föll jag omkull. Löken skrattade åt mig. Det var första gången jag fattade att det finns en särskild innebörd i det där med att lyfta sin tass. Det beteendet har jag sedermera utvecklat till en skön konst. Jag lyfter tassen när jag tigger - och ännu bättre effekt brukar det bli ifall jag sätter mig rak i ryggen och håller upp bägge tassarna framför mig. Det brukar smälta det hårdaste hjärta och rendera mig en godbit eller två. När Löken är för närgången och jag blir rädd att hon ska göra mig illa, rullar jag underdånigt över på rygg och sträcker fram några avvärjande tassar, för att - om möjligt - få henne att glömma att hon just skulle klippa mina klor (eller vad det nu var för illdåd som hon planerade mot min lekamen.) Några andra exempel är, när jag står vid dörren och väntar på att få gå ut på en promenad, eller när någon talar till mig och jag glädjestrålande springer nedför trappan och dansar för att få godis. Jag har aldrig riktigt begripit varför människor bara har två ben, medan vi djur är försedda med fyra. Det verkar för mig som en onödig lyx, så därför sparar jag lite på dem och undviker att använda flera tassar än jag behöver. Ta till exempel det där med trappan; jag går aldrig nedför trappan på mer än tre ben - vilket hemskt slöseri! Jag har utmärkt balans i min kompakta lilla kropp, så ibland står jag bara på bakbenen, men där går gränsen för min förmåga. Det smärtar mig att erkänna (men det är den försmädliga sanningen) att när jag står på två ben och försöker lyfta det ena, tippar jag helt enkelt över och faller omkull - usch, då känns det så dumt! NÄSTA SIDA FÖREGÅENDE SIDA 1 2 - 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15