DEN SKÄRA VALPEN

ÅTER TILL STARTSIDAN

Jag hade lagt märke till att matte hade tjocknat. Det hade blivit trångt för mig att avnjuta mitt privilegium - att ligga i hennes knä framför den varma kaminen om morgnarna - och promenaderna blev allt kortare. Hon hade liksom tappat flåset.
RAMA borde åtminstone ha begripit hur det var fatt, men det gjorde hon inte. Vi anade aldrig orsaken. Rätt som det var åkte matte iväg till sjukhuset och när hon kom tillbaka hem, hade hon med sig en människovalp.
Hon hade ofta klagat på Rama och sagt att det inte lönade sig att vara uppfödare åt en tik som fick så löjliga små kullar, men själv fick minsann bara EN enda valp - och den blev hon dessutom så fäst vid att hon vägrade göra sig av med den. Det var den absolut konstigaste valp jag har sett. Den var alldeles skär och pälslös och så kunde den inte gå.
Vi väntade flera veckor, men valpen låg bara där den låg. Vi var säkra på att det var något fel med den, men det fattade inte matte.
Så småningom accepterade vi att kraken var efterbliven - fast Rama var väldigt bekymrad över mattes sätt att sköta den. Matte var hemskt oerfaren, så hon gjorde det mesta helt bakvänt, och Rama vankade osaligt omkring henne och suckade: "Oj, oj , det kan ALDRIG gå väl!"

SNIFF OCH JAG BYTER FLOCK

Nu när matte hade en egen valp fick hon mindre och mindre tid för oss.
Sniff blev ännu mer slö och likgiltig. Han låg och sov nästan hela dagarna och hade inte ens någon särskild lust att gå med ut på promenaderna.
Matte trodde att han var sjuk på något sätt, så hon tog honom till veterinären, men det visade sig tvärtom att han var ovanligt frisk för sin ålder. Han var nog bara djupt deprimerad över att så sällan få någon uppmärksamhet.
En gång försökte han begå självmord, genom att reta en huggorm så att den bet honom i benet, men inte ens detta lyckades han med. Sniff har alltid varit en klant.

(Själv har han en annan version av historien, men den kommer jag till längre fram.)

Till sist fick han flytta till morr-matte - först medan tikarna löpte, men sedan tyckte de att han lika gärna kunde stanna där för gott.
Då var det JAG som blev deprimerad. Vi beaglar är trots allt flockdjur, som behöver varandras moraliska stöd...och Edda var inte snäll mot mig.
Inte den skära valpen heller, fast den var valp och begrep inte bättre.
Någon gång när den blev alltför påflugen sa jag "gurr!" och nöp den i nosen, men då blev matte förskräckligt onådig.
"Barn är inte som hundvalpar," försökte hon förklara.
Hur skulle JAG kunna veta det? Jag ville ju bara bli lämnad ifred.
Trots att matte bara är människa är hon inte fullständigt omöjlig. Hon insåg mitt dilemma och hämtade fram min gamla transportbur (som jag brukade ha på utställningar), så att jag fick ett eget litet krypin, där jag kunde vara privat.
Nu var det JAG som var slö och likgiltig och hängde som en släpkloss i kopplet på promenaderna.
Men jag blev glad igen till sommaren, när Löken kom ut och bodde tillsammans med oss på landet, för då gick jag ut med HENNE och då kändes det mycket roligare. Då fick jag hoppa och skälla och "puppa" mig nästan hur mycket jag hade lust.
Det var min bästa sommar på många år.
Vi gick ofta en mil eller mer varje gång och var ute i flera timmar - det kändes härligt i kroppen efteråt.
Fastän det bästa av alltsammans var att det BARA var hon och jag.

När hösten kom hade jag lindat henne fullständigt runt min tass, så då fick jag stanna hos Löken och morr-matte och slapp flytta tillbaka till Huddinge.
Till att börja med gällde det bara för en tid, tills Löken (som var arbetslös) skulle hitta något att jobba med, men vid det här laget är jag säker på att hon aldrig kommer att släppa mig.
Vi har till och med ändrat i papperen, så att det är hon som står som min ägare.
Jag utnyttjar henne hämningslöst, men hur jag än trakasserar henne älskar hon mig ändå.

NÄSTA SIDA
FÖREGÅENDE SIDA
1 2 3 4 5 6 7 - 11 12 13 14 15